Från restonom inom turism till café- och restaurangchef. Därefter vidare till närvårdare inom psykiatrin och idag företagshälsovårdssekreterare. Det är Mirva Myllykangas väg till TT Botnia. En resa som har känts rättoch varit givande, men som också har inneburit ett branschbyte och kostat en burnout. Samtidigt har den lärthenne mycket om vad som krävs för att orka och trivas i arbetslivet.
Nu delar hon med sig av sina viktigaste insikter. Sådant som hjälper henne både i vardagen och i arbetet inomföretagshälsovården.
När man har arbetat i olika branscher, i olika roller och på olika nivåer i organisationen får man en väldigt godförståelse för vad som faktiskt påverkar hur man orkar och trivs på jobbet.
I min nuvarande roll som företagshälsovårdssekreterare fungerar jag som en länk mellan kunderna och helapersonalen, från hälsovårdare till läkare och servicechefen. Min trivsel skulle snabbt påverkas om jag behövdekänna mig osäker i samarbetet med någon av dem. När det istället tvärtom, som det är hos oss, då blir ingetviktigt patientrelaterat osagt – och inte heller det där skämtet som kan pigga upp dagen.
Kan vara bra att fundera på:
Det är klart att man inte måste vara superlycklig hela tiden eller ha total frihet för att trivas. Det avgörande ärsnarare känslan: tar arbetsgemenskapen energi, eller ger den energi?
Även om nätverkande kan kännas avlägset, kan det ha stor betydelse för hur meningsfullt arbetet upplevs. Det är värt att se på det positivt, inte bara för karriären, utan också för det egna välmåendet. Nätverkande handlarnämligen inte bara om formella tillfällen eller LinkedIn, även om det ofta framställs så. Att nätverkan kan ävenhandla om överraskande små saker som korta möten och nyanser mellan raderna – ett slags mikronätverkande. I stunden känns det kanske inte som att man “nätverkar”, men det är just i dessa situationersom ens immateriella visitkort formas.
Ett bra nätverk påverkar förstås karriärutvecklingen: relationer och det intryck man lämnar kan öppna dörrar till nya arbetsuppgifter, befordran eller utbildningsmöjligheter. I vardagen är kanske den viktigaste effekten ändåkopplad till orken – nätverk hjälper oss att både orka och utvecklas i jobbet.
Det närmaste professionella nätverket är ofta den egna arbetsgemenskapen. Det är där grunden för det professionella självförtroendet byggs. I mitt eget arbete står människan alltid i centrum, oavsett om det handlarom en kund eller patient. Jag tycker att hierarkier på arbetsplatsen både kan och bör skakas om ifall det ledertill bättre vård eller service. Inom vården tillbringar närvårdaren mycket tid med patienterna, och företagshälsovårdssekreteraren är ofta den första kontakten för kunden. Jag litar på min intuition och livserfarenhet och tvekar inte att lyfta fram mina perspektiv. I en bra arbetsgemenskap får det professionellasjälvförtroendet växa.
Det sägs att mod inte handlar om att inte vara rädd, utan om att våga hoppa trots rädslan. Jag skulle nog intebeskriva mig själv som särskilt modig på det sättet. Däremot tror jag att jag har en annan sorts inre mod, ettsom visar sig i de situationer där det lönat sig att fatta beslut. Mitt mod har alltså handlat om att våga fattabeslut för mitt eget bästa vid rätt tidpunkt.
Kanske känner någon igen sig i situtaionen att arbetsgemenskapen är bra och arbetet känns meningsfullt, men att allt ändå inte är som det ska. Jag trivdes verkligen i min roll som chef inom restaurangbranschen.Teamet var fantastiskt och arbetsdagarna intressanta – men min ork räckte inte till. Mitt i småbarnsåren togkrafterna slut. Jag insåg det alldeles för sent och lämnade branschen först när jag gick rakt in i väggen. Resultatet blev en allvarlig burnout och en lång sjukskrivning.
Efter sjukskrivningen utbildade jag mig på nytt och bytte till vårdbranschen. Branschbytet hade säkert kunnatgöras på ett mjukare sätt, men så här i efterhand tänker jag ändå att det kanske behövde gå så här. Och efterdet har jag också vågat byta jobb inom vårdbranschen, till och med från en bra arbetsplats till en annan.
Jag trivdes mycket bra inom psykiatrin och i arbete med personer med funktionsnedsättning, och arbetetkändes meningsfullt. Att lämna ett sådant jobb kräver modet att fatta ett beslut. Det känns dumt att ta riskenoch lämna när allt egentligen är helt bra – men magkänslan vill något annat.
Burnouten ledde till mer än bara sjukskrivning: det tog flera år innan jag orkade arbeta heltid igen. I mitt nuvarande arbete har det blivit möjligt och viktigast av allt: det finns energi kvar till livet utanför jobbet. Under åren har jag definitivt lärt mig att lyssna mer noggrant på min egen ork.
Jag skulle inte vilja ändra något i det som varit, för vem vet var jag hade varit i dag om saker och ting sett annorlunda ut. Mitt nuvarande arbete passar mig som person perfekt. Det är genuint omväxlande, och mina kunskaper kommer verkligen till sin rätt. Och bäst av allt är att vår arbetsgemenskap är helt fantastisk.
TT Botnia x VoimaNaiset
Bloggtext: Mirva Myllykangas